fiffomiffo

Jag behöver Sara så innihelvete nu. Jag vet inte vad som händer med mig själv just nu, jag går mest runt som en zombie och väntar på att dagarna ska bli kvällar så jag kan försöka sova, utan resultat dock.
Varje dag känns som en vecka, och timmarna går ut på att försöka få tiden att gå snabbare. Jag försöker tränga undan tankarna, men ju mer jag försöker, desto jobbigare blir dom.

Jag varken vill eller kan det som håller på att hända, men jag är ganska maktlös i det här läget och det är så värdelöst. Hur mycket jag än vill försöka, hur mycket jag än vill kämpa, hur mycket jag än tycker att det är värt att jobba för så är det inte jag som bestämmer nu.

Hoppas Sara kommer hem imorgon och inte på måndag. Någon måste ju ta besluten åt mig nu. Jag orkar inte.

Har förövrigt sett fram emot den här helgen skitlänge, men den känslan har ju försvunnit för länge sen. Jag står ännu och velar, ska jag stanna hemma, gräva ner mig ännu mer, älta, fundera och må apa.. eller, ska jag sminka på mig leendet, umgås med mina kompisar, som faktiskt får mig att känna mig glad för stunden, ha kul, inse att jag verkligen hatar situationen, fara hem och må ännu sämre?

Ja fyfan, positivt tänkande.. eller?

Sen att min lillasyster inte kommer imorgon som planerat, eller att jag varit för tjurig för att fara och köpa snus, eller för att min PMS håller på att äta upp mig, gör ju absolut ingenting bättre.

Äh, det löser sig.. sen.