Jag är bitter. Läs inte.

Jag har den bästa pojkvännen som finns, och jag är gladast i världen att han finns i mitt liv. Men ändå känner jag mig som världens olyckligaste människa. Och det är jävligt jobbigt då det går ut över precis alla jag träffar. dvs patte och pappa.

Jag vet inte vad folk är rädda för. Att deras pojk/flickvänner ska lämna dom för att dom umgås med sina kompisar några timmar i veckan? Jag är iallafall mer orolig för att mina kompisar ska lämna mig, än att min pojkvän gör det.
Jag älskar Patte som fan, och vill vara med han så ofta det går. Men.. vi sitter ju inte ihop. Vi är 2 olika människor, med 2 olika liv. Hur kär jag än är, och hur mycket jag än älskar honom så skulle jag aldrig välja bort min familj, mina kompisar, mina intressen, för han (inte för att jag någonsin skulle behöva:).. Och han skulle inte göra det för mig. Det är ju bara sjukt i huvudet. Vi är ifrån varandra flera timmar om dagen, då han är med sina kompisar och gör sitt.. och då borde jag göra mitt. Men.. vad fan ska jag göra då? Ingen har någonsin tid något mera, ingen VILL någonsin göra något, utan deras flick/pojkvänner. Ja, om man nu inte ska dricka, för då träffar man ju dem ändå på hotellet sen.. Eller nåt.

Ne usch, jag hatar det här. Jag hatar att inte ens kunna lita på de jag litat på tidigare. Jag hatar att det gör mig dum i huvudet, känslig och negativ. Jag hatar att jag inte har kvar världens bästa människa i mitt liv något mera. Jag hatar att jag glider ifrån min familj mer och mer. Jag hatar att mina kompisar har glidit ifrån mig. Jag hatar hur situationen gör mig till en argbigga som bara hatar allt. Jag hatar att det inte finns något spontant kvar i mitt liv, att man måste planera något en vecka i förväg, eller morgonen innan, och sen går och väntar på skiten tills man inser att det inte kommer bli något av det. Jag hatar fan att det har blivit så vanligt att jag inte ens blir besviken något mera. Jag hatar hur allt det här drar ner mig och gör att jag inte orkar ta tag i något. Det är ju inte så att jag inte har försökt iaf..

Däremot ser jag fram emot helgen jag och sara far till dundret själva, med bil och ingen jävla buss den här gången. När vi glider runt i backen hela dagarna, och förmodligen häller i oss liiite för mycket smirre och passoa. Hoppas sara sköter sig så vi får låna hennes brorsas lägenhet de där dagarna bara :)

BLÄ! Varför är det inte sådär lätt som det var förr? När jag och annis "bodde" med varandra i flera år och allting kändes roligt och enkelt, hur tråkigt eller dåligt det än var egentligen, när jag och kixen kunde skratta oss tårögda åt saker som "hand", "han hann", "sickel" och alla våra alla barnen skämt. Alla dagar man skrattade sig trött med Camilla, och sen somnade skrattande, vaknade skrattande och hade träningsvärk i käkarna resten av dagarna. Alla cpsjuka och roliga saker jag och Pottan alltid gjorde, alla diskussioner, alla konstiga infall vi fick. Vattenballongerna, de spårade festerna, de misslyckade middagarna på grannarnas dörrhandtag, ketchupkrigen, vattenkrigen, alla dagar på skolan.

Förbajjat. Psyket nästa.





Hoppas inte någon tog åt sig nu föresten. Det vill jag ju inte.

save me from myself

när orken och motivationen tar slut, innan man ens hittat den. hur gör man då?
hur gör man för att komma upp ur gropen? ju mer jag försöker, ju längre ner kommer jag.
jag hatar det här. jag hatar iofs de mesta så det kvittar ju.
det är tragiskt hur människor förändras. och det är tragiskt hur man själv tvingas ändras för att passa in. det är tragiskt att jag ser vad som händer och håller på att hända, utan att göra något åt det. men som sagt, orken och motivationen finns inte där längre.



jag hoppas helgen blir bra iallafall. och jag hoppas att sara kommer fylla mig med hennes positiva energi imorgon när hon kommer hem. jag hoppas hon kommer vara sådär förstående och stöttande som bara hon kan vara. jag hoppas hon läser det här och vet vad jag väntar mig nu. annars blir det ytterligare en besvikelse. höhö.
hur kan hon vara så närvarande men ändå så frånvarande på samma gång? hur kan hon få mig så jävla arg ibland och i nästa stund få mig till den lyckligaste människan på jorden? hur kan hon ge mig den orken och kraften som behövs för att klara vardagen, på bara några sekunder, medans jag söker efter den alla vakna minuter? hur kan hon få mig att skratta och trivas, när jag bara vill gömma mig från omvärlden? hur kan hon få mig att se ljus, när det är som mörkrast? hur kan hon få mig att våga, tro och hoppas, när allt bara blir fel och alla bara försvinner? hur kan hon tända den låga som alltid tycks slockna? fast den stora frågan är ju egentligen hur hon orkar. hur någon överhuvudtaget orkar med mig när jag är i det här läget. jag gör det inte.





camilla insåg en gång och fick mig därifrån. sara inser inte, men hon hjälper bara genom att vara sara.

jag pratar i gåtor nu, vilket bara gör mig ännu mer förvirrad. jag ska gå och lägga mig bredvid karln som verkar ha somnat i sängen nu och plugga lite teori. sen skiter jag i vilket, men jag måste ut härifrån.

r.i.p

anders morin :(
fan vad tungt att se alla flaggor och höra hur alla pratar om dig.
vi har delat många skratt och dumheter med varann, och det kommer jag leva på länge..

usch vad allt känns på botten nu. allt bara skiter sig.
ska dessutom till farmor snart.. anders bor/bodde 5 meter ifrån. usch....

nu vill jag bara dra täcket över huvudet och ligga kvar där resten av dagen.

så jävla less....

så jävla störd... så jävla typiskt.... så jävla lågt.
fan vad less!! allvarligt. jag hatar sånt här!!
dubbelmoren alltså.. gah!!

kul att jag pratar i gåtor. förlåt för det.

=(

begravning

nu är det äntligen över.
usch vad blödig jag har varit. har lipat som ett litet barn konstant mellan 2 och nu typ. men det är väl nyttigt antar jag, då det inte händer för ofta, eller någonsin egentligen.
värst var när vi skulle sätta blommorna på kistan och säga hejdå, huvva! när morfar sa "sov gott pappa" kunde jag verkligen inte hålla tillbaka nåt mer. försökte diskret vända mig om och söka en smidig väg tillbaka. det var rätt mycket folk, och alla kollade med en sån där förstående och konstig blick som bara får en att grina ännu mer. blä.

men det kändes bra att höra alla fina ord om han, av både prästen och alla som var där. många visste jag inte ens vem det var. släkt från långt håll, eller bara kompisar eller bekanta. men det var skönt att höra att han var så pass omtyckt av alla utanför släkten också.

"man vet inte vad man har fören man förlorar det". visst, jag har alltid vetat hur bra han är och vars jag har han, men jag har tagit han för givet. usch vad dålig jag känner mig.

var skönt att träffa släkten man inte träffar så ofta något mera. som gammelmommo från seskis och momma.
gammelmommo såg nästan lite besviken ut när hon kramade mig och sa "oj jag kände knappt igen dig. du måste komma och hälsa på oftare". får sjukt dåligt samvete.
får fara dit här någon dag och fläska i mig hennes fika tror jag :)

jag saknar dig minna, sov gott!

bilder kanske kommer sen, om stefan loggar in på msn och skickar åt mig.



nu är det iallafall hockey som gäller. sitter och väntar på "hockeyrast" som sara hade sagt. jag måste köpa snus.
kixen ville umgås också så jag får väl ta mig tid till det.

tjuvlyssnat.se

En tjej och en kille, båda ~20, verkar ha missat bussen.
Det blåser och tjejen skakar av kylan.
Tjejen: Fa-an.
Killen (lite ironiskt): Satan.
Tjejen: Helvetes jävla fittkuk.
Killen: Hahaha! Fittkuk? Hur skulle det se ut?
Tjejen (mycket avspänt och sakligt): Tja, som en korv med bröd typ.


Busshållplats på Olivedalsgatan, Göteborg

Pojke ~5 och hans pappa ~35 väntar på spårvagnen.
Pojken: Pappa, varför finns det en knapp på bussen som gör att den sprängs?
Pappan (tittar sig förvånat om): Va?
Pojken: Ja, tänk om man lutar sig mot den!
Pappan: Nä, det finns ingen sån knapp. Om man trycker på knappen stannar bussen.
Pojken: Men? du har sagt att det finns en sån knapp!
Pappan: Jag ljög?

hahahhaa jag vet inte om det bara är jag som tycker det är sjukligt roligt att skratta åt såna saker. korv med bröd-grejen är nåt jag skulle kunna klämma ur mig känns det som, haha.



har suttit och varit nostalgisk idag och kollat igenom massa bilder. såna där bilder som inte är utlagda nånstans. jag har fan över 20.000 bilder på datorn. men vissa bilder vill man bara inte lägga ut. sådär sjukt fula bilder, men där man samtidigt ser så jävla glad ut. vilka minnen jag har alltså. helt galet. egentligen kan jag bara tacka en person för det, som gett mig.. ja, jag kan nästan säga.. den bästa tiden i mitt liv, utan att överdriva..

hittade även filmer på annis när hon leker pelikan och imiterar massa lallare, och våra (läs mina) spökdagböcker från 1750-talet osv. haha.

även
-vars är skeden?
- vaaars faaaaaaaaaaaaaaan är skeden?!
och alla våra andra "expedition källare" filmer :) hade lagt ut det om inte varje film varit typ 10 minuter.
man ser hur jag först står och kikar in genom ett nyckelhål och pottan och soppe står där inne och skriker som galningar, och sen börjar jag skratta så mycket att jag lägger mig ner på golvet och kvider och dom skriker bara ännu mer, haha.
http://www.speedyshare.com/803583694.html
spelade in lite kort. men det funkar nog bara om man har quicktime.
det är väldigt få som har hört mig skratta, här har ni anledningen :)

och när jenny stjäl pottans cigg och springer runt som en jävla galning med edwin i magen, haha. stackarn var röksugen. usch vad jag saknar henne!





jag vill göra så mycket, säga så mycket, förklara så mycket, berätta så mycket.. men jag gör det inte. jag är för feg. och det suger.

skönt med helg nu iallafall. har dock inte varit på skolan på hela veckan istortsett. av olika orsaker. har inte klarat av det bara. 
jaja hoppas sara kommer hit och sysselsätter mig ikväll. eller så far vi nån annanstans. har inte ett skit att göra!
imorgon har både modo och kalix match. vet inte vad jag ska göra. antingen se kalix, eller lyssna på modo. mer givande att titta ju. och andreas leffe forss ringde nyss och hörde om jag ska komma med han och hedman ut imorrn.. så vi får siiiiii.. känner mig inte så taggad
söndag ska jag umgås med antonfjanton iallafall, om han nu kan ta sig tid till det :)


jag bjöd in mig själv på middag hos farmor och farfar idag, men efter att dom och mina farbröder hade suttit och pratat om utedass och dess innehåll i säkert en halvtimme var jag inte så hungrig nåmer. haha.

fan vad jag pratar. nu får det vara bra :)

och nu kan ni sluta gnälla på att jag inte har några nya bilder! :)


när jag tog dom här bilderna nyss hittade jag "gamla" bilder i cambilds-programs-mappen så jag snör ut dom på bilddagboken.
http://fjixen.bilddagboken.se