fiffomiffo

Jag har den bästa pojkvännen som finns, och jag är gladast i världen att han finns i mitt liv. Men ändå känner jag mig som världens olyckligaste människa. Och det är jävligt jobbigt då det går ut över precis alla jag träffar. dvs patte och pappa.

Jag vet inte vad folk är rädda för. Att deras pojk/flickvänner ska lämna dom för att dom umgås med sina kompisar några timmar i veckan? Jag är iallafall mer orolig för att mina kompisar ska lämna mig, än att min pojkvän gör det.
Jag älskar Patte som fan, och vill vara med han så ofta det går. Men.. vi sitter ju inte ihop. Vi är 2 olika människor, med 2 olika liv. Hur kär jag än är, och hur mycket jag än älskar honom så skulle jag aldrig välja bort min familj, mina kompisar, mina intressen, för han (inte för att jag någonsin skulle behöva:).. Och han skulle inte göra det för mig. Det är ju bara sjukt i huvudet. Vi är ifrån varandra flera timmar om dagen, då han är med sina kompisar och gör sitt.. och då borde jag göra mitt. Men.. vad fan ska jag göra då? Ingen har någonsin tid något mera, ingen VILL någonsin göra något, utan deras flick/pojkvänner. Ja, om man nu inte ska dricka, för då träffar man ju dem ändå på hotellet sen.. Eller nåt.

Ne usch, jag hatar det här. Jag hatar att inte ens kunna lita på de jag litat på tidigare. Jag hatar att det gör mig dum i huvudet, känslig och negativ. Jag hatar att jag inte har kvar världens bästa människa i mitt liv något mera. Jag hatar att jag glider ifrån min familj mer och mer. Jag hatar att mina kompisar har glidit ifrån mig. Jag hatar hur situationen gör mig till en argbigga som bara hatar allt. Jag hatar att det inte finns något spontant kvar i mitt liv, att man måste planera något en vecka i förväg, eller morgonen innan, och sen går och väntar på skiten tills man inser att det inte kommer bli något av det. Jag hatar fan att det har blivit så vanligt att jag inte ens blir besviken något mera. Jag hatar hur allt det här drar ner mig och gör att jag inte orkar ta tag i något. Det är ju inte så att jag inte har försökt iaf..

Däremot ser jag fram emot helgen jag och sara far till dundret själva, med bil och ingen jävla buss den här gången. När vi glider runt i backen hela dagarna, och förmodligen häller i oss liiite för mycket smirre och passoa. Hoppas sara sköter sig så vi får låna hennes brorsas lägenhet de där dagarna bara :)

BLÄ! Varför är det inte sådär lätt som det var förr? När jag och annis "bodde" med varandra i flera år och allting kändes roligt och enkelt, hur tråkigt eller dåligt det än var egentligen, när jag och kixen kunde skratta oss tårögda åt saker som "hand", "han hann", "sickel" och alla våra alla barnen skämt. Alla dagar man skrattade sig trött med Camilla, och sen somnade skrattande, vaknade skrattande och hade träningsvärk i käkarna resten av dagarna. Alla cpsjuka och roliga saker jag och Pottan alltid gjorde, alla diskussioner, alla konstiga infall vi fick. Vattenballongerna, de spårade festerna, de misslyckade middagarna på grannarnas dörrhandtag, ketchupkrigen, vattenkrigen, alla dagar på skolan.

Förbajjat. Psyket nästa.